Jag vet, jag kommer att sitta där i föreläsningssalarna på universitet någon stans i USA.
Jag kommer lyssna på doktarander som pratar om kalkylering eller hållfasthetslära.
Jag kommer se mig omkring och undrar om det bara är jag som inte orkar ta in mer. Jag har läst ett par år, 12 st för att vara exakt, och allt jag gjort är att ha skaffat mig ett par poäng och goda vänner.
Det enda som kommer vara kul är att gå på studentpuber och sittningar med märkliga föreningar. Det kommer att hålla mig över ytan; vännerna och festerna.
Inte jakten på en titel eller en framtid jag inte vet vad jag ska göra av.
Jag borde kanske resa mig upp och gå.
Än finns det hopp.
Om ett riktigt liv.
Och ni vet hur det är.
Man lämnar någon. Går vidare. Det tar ett tag. Man är trasig. Jätte. Det gör ont.
Man skriver korta meningar. Fyra ord eller färre. Sen får man höra att han har träffat någon ny. Om man har tappat kontakten önskar man förstås att tjejen ska vara nån pantad jävel. Att han ska ha bytt ner sig. Och fulare ska hon ju gärna vara. Talanglös. Lite svettig kanske. Lönnig. Och dum. Sånt har fått mig på humör ett bra tag nu.
Inte fan ska hon vara snygg och sjunga som en gudinna. Eller jobba som omslagsmodell på Vouge och skit. Och hon ska fanimej inte göra honom lycklig och verka vara en jävligt bra tjej. Eller vara snygg. Sa jag det? Eller verka vara schysst. I helvete heller.
Tur att sånt inte händer mig.

Hittills har dagen varit jävligt bra.
Jag lyckas undvika situationer jag inte vill hamna i.
Inte orkar. Nej. För jag orkar ju faktiskt inte.
Och jag orkar fan inte vara trevlig mot folk jag inte gillar.
Jävligt bitter ska jag vara.
Det klär mig ju.
Inte sant?
Och nu sitter jag här igen. Näst intill ihjälfrusen, med hjärtat i handen, och väntar på att någon ska ta hand om det. Men jag har ju redan någon. Och han ska göra mig lycklig, om jag så ska vänta hela livet. För det är ju sånt tjejer i 18årsåldern gör. De väntar. Gärna hela livet. Helvete..
För att göra en comeback.
Stockholm gör mig lycklig.
Astrid framförallt kanske.
Hennes meddelanden gör att jag kan le i flera timmar.
