071212

Houff... fryser så jag knappt kan skriva.

Fick komplimanger av Anton precis för mitt svenskatal.
Känns bra att åtminstone någon förstod vad det var jag pratade om, även om det inte alls kändes som jag fick ut det jag ville..

Det var iaf meningen att det skulle komma ut någonting i stil med det som står nedan.
Jag måste medge att jag tog hjälp av en ganska grym inspirationskälla, men känslorna är mina egna.
-----------

Vi glömmer bort pojkarna. Ni glömmer bort pojkarna.
I all iver att slå slag för flickorna glöms de bort. Pojkarna. I åratal har det kämpats för flickorna i svenska medier.

Missförstå mig inte nu, flickorna behöver verkligen lyftas fram. Hyllas. Tyckas om. Allt det där som saknats på grund av att generationer av män förtryckt skiten ur kvinnor världen över. Alla kampanjer som syftar till att lyfta fram och bygga upp unga flickor är både nödvändiga och beundransvärda. Men hur är det med pojkarna?

Var det bara jag, eller var det en jävla kamp att överleva skolan på högstadiet? Var oron att passa in, rädslan att inte vara snygg nog, rolig nog, häftig nog, bara nåt som jag kände? Eller kände jag så bara för att jag är tjej? Var det verkligen så?

Är alla pojkar lyckliga ungar som det räcker att rufsa om håret lite på för att de ska må bra? Äh, ryck upp dig nu, killen. Sluta larva dig. Du gråter väl inte? Be a man for fucks sake.
Jag tror att vi glömmer bort pojkarna. Att inte passa in, att inte veta var man hör hemma har inte med kön att göra.

Kraven på unga flickor finns ju där, alltid. Flickor, för det är nästan alltid flickor, skär sig i armarna och får ätstörningar.
Allt medan pojkarna glöms bort.

Var fjärde person med ätstörning är kille. Så är det idag.
Kraven på att vara snygg, rolig och duktig på alla jävla sätt som finns är lika jobbig för killarna.
Samhället måste börja förstå det.

Kanske kan vi jämföra genom att prata om mig. Ok, säg att det är så. Låt oss göra det då. Vi pratar om mig. Hela mitt liv har handlat om en vilja att passa in. Och en gnagande oro att jag aldrig kommer att göra det. Hela grundskoltiden handlade om att gå på äggskal. Rädslan att hamna utanför överskuggade allt annat.
Jag hade många kompisar i grundskolan, så missförstå mig inte. Jag var aldrig någonsin mobbad, men det jag pratar om handlar om en känsla att vilja passa in, helhjärtat.

Stressen att duga, passa in, vara rätt, var fruktansvärd. Är fruktansvärd. Är den inte det? Och är det bara nåt som tjejer känner? Tror ni verkligen det?

Näää, men killarna mår bra, de har ju sin innebandy och grejer, de behöver fan inte klappas på. De behöver ingen som säger att de duger. Inga kramar.

Och för de som hatade innebandyn då? De killar som inte orkade med hela hö-hö-hö-mentaliteten i omklädningsrummen?
Eller de flickor som vet att de aldrig kommer publicera bilder på sig själva i ”dagens outfit” på nån blogg.

Vad gör vi med dem?

Jo, jag ska tala om vad ni ska göra.
Ni kan fullkomligt strunta i dem. För nånstans i slutändan löser det sig.
Det gör det.
De som kämpat lyckas till slut. De tar revansch.
Det handlar aldrig om hämnd. Det handlar om att bevisa för sig själv att man duger. Så det ordnar sig till slut. Det gör det. På vägen träffar man till slut nån som hånglar upp en mot en vägg. Det blir som man tänkt sig, om än lite senare. Oskulder förloras, självförtroenden byggs upp.

Man inser att man är en av dem som aldrig kommer passa in, men man inser att man duger ändå. På nåt sätt.

Jag började det här talet med att vilja slå ett slag för pojkarna, men jag inser att det inte handlar om det. Det handlar om oss alla..
Det är ett rent helvete att växa upp.
Är man inte för smal så har man för stor näsa eller för fula skor. Alltid är det nåt.
Men som sagt, grejen är att det ordnar sig till slut.
Du kommer att träffa någon som älskar dig för den du är.
Du kommer att träffa någon som tycker du är underbar.
Jag lovar.