"Sluta älta", sa han till mig. Och jag gjorde det.
För min egen skull.
Han var ju redan borta.
Och nu visar det sig att jag inte var den enda som behövde hjälp. På fler än ett sätt.Och det gjorde lite ont. Men jag har tagit mig igenom det.
Jag får riktigt tänka till ibland om jag ska komma ihåg honom. Lika bra det.
Frågan är bara hur lång tid det kommer ta innan jag är redo att stå stilla nu.
Ni vet.
Helhjärtat.
Fan vet.
Vi får se när jag slutat springa.
Sommarkväll i New York?
Yatack!
