080318

Det bästa med att bo i Önnered, är närheten man har till havet.
Jag ville inte direkt hem efter skolan idag och hade en hel del att tänka över, så att ta bussen några hållplatser extra och sitta ensam nere på Önnreds brygga i solskenet var faktiskt ingen dålig idé.
På hemvägen gick jag förbi Önneredsskolan igen, där allt fortfarande ser ut ungefär som det alltid gjort.. eller så länge jag gått där iaf..
Hur ska jag kunna lämna allt det här?
Önnered är mitt hem.
Jag har gått samma väg som 90% av ungdomarna i området. Först förskola på Önneredsskolan, låg och högstadie på samma ställe. 10 år satt man fast där, innan man skickades vidare.
De allra duktigast klarade sig till Rudebecks. De rika och duktiga kom in på Samskolan. Duktiga och lata eleverna hamnade på Frölundagymnasiet, och de som ansåg sig finare än andra - men inte var tillräcklgt begåvade för att komma in på Sam eller Rudebecks - hamnade på Sjölins.
När man går ut och vill träffa skönt folk så träffas man på något skönt hak i stan.
Vevarna och Sjölinsnötterna vet man ju alltid vart man har dem - Keybar.
Vi andra är inte finare än att sitta och dricka slaskig öl på KH.
Men inte klagar jag för det.
Snarare undrar jag hur jag ska kunna lämna hela det här livet bakom mig, för att påbörja ett nytt liv i Ormsby hall på Lawrence University.
Meningen är ju att jag ska följa Önneredsmönstret.
Killarna ska gå lumpen. Tjejerna - och jag med dem - ska jobba hela sommaren, för att sedan resa i höst, och sedan antingen börja plugga till läkare, lärare eller börja jobba direkt på pappas firma. På helgerna i framtiden ska jag fortsätta att köa utanför klubbarna på avenyn. Nivå och parkan ska ju alltid ligga högst prioriterat, och har jag riktig tur så kan någon av basketkillarna skriva upp mig på listan.
Men av okänd anledning så bryts mitt mönster i augusti.
Ingen mer Önneredsskolan. Ingen mer margherita med bianésesås från Önnereds pizzeria. Ingen mer parkan, KH eller Cheers. Ingen mer Isabelle. Ingen mer kvällsmat med syrran i grannhuset. Inga fler nattpromenader med gamla ex.
Istället byter jag alltihopa mot en liten liten liten liten håla i mitten av Wisconsin. Staten i USA där det inte är ovanligt att det är upp (eller ner?!) till 40 minusgrader varje vinter.
Vattnet kan jag ju trösta mig med att jag har kvar i alla fall. The Fox river ligger ca100 meter från byggnaden jag kommer att bo i. Ormsby hall. Duktiga och lata människor verkar ju också finnas gott om på Lawrence. Och nördar.
Skolan har en helt egen sport för nördarna, där de får klä ut sig till drakar och riddare - och sedan springa runt och döda varandra.
Goalien (målvakten) i min brorsas hockeylag (Trey, som han heter) gick med i riddarlaget för att testa på att umgås med ärkenördarna ett tag. Han slog ihjäl alla drakar på 10 minuter och blev bjuden på en barrunda av hockeylaget för att han hade brutit sitt "svärd" i mitten när alla drakar var döda och skrikit, "this sport sucks!" innan han slutligen traskade hem och sov 17 timmar i sträck iklädd full riddarrustning.
Trey var känd för att vara den lataste spelaren i Lawrence förra året, och snittade 17 timmar per dygn i sin säng sista året.. Han är inte dåligt het han.
Inte min brorsas roomie Nate heller. Synd att ingen av dem kommer vara kvar för att hänga med mig i höst.
Trey tog graduation tillsammans med min storebror och Nathanael gifter sig med sin flickvän Amber i höst.
Amber? Vad är det förjävla namn? For the record så har hon inte bara namn som en gladiator, hon ser även ut som en.. and not in a good way. Dessutom tyckte ingen om henne.. Inte min brorsa, inte Klas, inte Nate's föräldrar, inte Olia.. inte någon. Hmm..
Fast där har vi en sak som Sverige och Önnered faktiskt har gemensamt med Appleton och Wisconsin..
Bra killar som faller för kassa tjejer. Det är något jag inte tänker argumentera emot för en gångs skull..