080828

Nu var det längesedan jag skrev. Förlåt. Det är mycket som händer och mindre kommer det ju inte bli inom närmsta tiden om vi känner mig rätt. Vi ja.

Och jag har en smak av vemod i munnen.

Jag sov dåligt i natt. Onda andar drog och slet i mig, tvingade på mig minnen från förr. Jag kan inte släppa vad jag är på god väg att lämna. Eller vad jag redan lämnat bakom mig. Till slut gav jag upp nattsömnen, fyllde på min vattenflaska, tog en filt från soffan, en lucky, och gick upp och satte mig på balkongen. Det började bli ljust, jag kunde höra en och annan bil susa förbi sakta men säkert nere på bilvägen. Dagens första spårvagn borde börjat rulla inne i stan. En ambulans hörde jag också i någonstans fjärran. Fåglar. En full, tysk man ramlade förbi i Önneredsbacken. Jag satte min iPod på random och lutade mig tillbaka för att försöka sluta ögonen för en stund. Som så många gånger förr spelade slumpen upp musik som passade stunden perfekt. Patrick Park la en lugnande arm runt mina axlar, höll om mig och lät mig vila från mina tankar.

För att inte drunkna i självömskan ska vi nämna Elina, Melissa, Isabelle, Annefrid, Sebastian Hagman, Rasmus (bilden oven), Sofia, Skåne, Frida, Evis, Aleks, Ruben, Nina, Jacob, Erik, Jacob (ja, fast en annan alltså), Greken, svåger, svärföräldrar och familjen Faenkel - för att de är ovanligt bra människor.

Sedan vill jag skriva tack till Sten som varit med mig varje sekund sedan 18e Juli. För att han tröstar mig när jag gråter och skrattar med mig när jag har roligt... och även för att jag älskar att vakna och ha små skrivna lappar brevid sängen när jag vaknar.

Det gäller att veta säker vad man vill komma hem till.