090819

Och saker ändras i den lilla delen av göteborg som kallas för Önnered. Nya busshållplatser byggs och den lilla grässtigen som ledit rakt över ängen brevid tennisplanen är nu förvandlad till en asfalterad väg. Kanske är det som så att min bitterhet är obefogad och att svenska förbund alltid gjort vad de kunnat för att systematiskt skapa förändring.. och att det skulle bevisas genom att bygga nya transportvägar i Önnered.. Kanske? jag vet inte..

I måndags blev jag i vilket fall på pickalurven (plus size) hemma hos M, och blev sedan i-tutad att det var en kanonidé att åka ut till Mölndal. Trippen down memory lane var väl ganska så smärtfri men raserades lite senare efter nån öl inne på scandic hotel. Och så blev ännu ett kapitel avslutat för Annie Larsson hemma i västsverige.

Och två veckor är kvar tills jag står i Milwaukee och dansar framför Lil Waye med J i handen. Bo i Sheboygan ska göras också. Det som J's mamma refererar för mig är att komma "back home". Och jag måste säga att jag längtar, samtidigt som jag aldrig varit räddare i mitt liv. Ett år att vara borta är normalt för människor som oss, men jag känner mig inte riktigt färdig än. Ett år har bara givit mig mersmak.. och nu ska jag tillbaka till det lilla imperium jag byggt upp helt på egen hand.
Appleton, Wisconsin.. Ost. Det är litet, men det är mitt.

Och med så dålig koll svenska folket har på usa så blir ma ju nästan mörkrädd. i en skvallertidning jag köpte förra veckan bar Janet Jackson eller någon annan kändis på sig en tröja med texten "Save a horse, ride a cowboy". Little did reportern know när han skrev under bilden "Janet har ett väldigt speciellt sätt att uttrycka djurens rättigheter". Det var svårt att inte småle.